Du!
Ja, just du där!
Minns du hur det var att vara liten?
Att sitta i timmar och måla med kritor, att hoppa hage, klättra i träd, ha trä- och syslöjd och göra julklappar till hela släkten varje år? Ära vare gud i höjden detta har jag gjort i slöjden. Känslan av frihet, glädjen av skapandet, tidlösheten som uppstår när man är så djupt inne i något att man glömmer bort att både äta och dricka?
När jag gick i skolan så var bild mitt favoritämne. I högstadiet hade jag bildprofil med två extra lektioner i veckan och på gymnasiet valde jag till det istället för mer användbara kurser såsom matte c. Det var kul att måla, det var härligt att skapa. Timmarna i bildrummet var förutom rasterna det roligaste i skolan. Hemma målade jag inte lika mycket men jag aktiverade mig på andra sätt - jag red, jag spelade piano och blockflöjt, lekte med grannarna och byggde kojor. Det var härligt att vara vid liv!
Sen kom TVn och datorn in i mitt liv. Helt plötsligt spenderade jag timmar med att leva någon annans liv. Att veta hur det gick för Ally Mcbeal i hennes galna vardag var viktigare än att bygga kojor. Att drömma om Jordan Catalano hade högre prioritet än att spela piano. Att chatta med främlingar och putsa till min lunarstorm-profil var roligare än att måla.
Sen blev jag vuxen och började jobba. Och Facebook kom. Och då hade jag plötsligt ingen tid över till att vara kreativ alls.
Nu, några år senare, saknar jag mitt gamla jag. Jag är trött på att sitta inomhus och stirra på en skärm. Jag vill hitta tillbaka till mig själv, finna glädjen i att skapa igen. Det kanske går lite emot det jag sagt - varför skapa en blogg och lägga upp mina försök om mitt mål är att ta mig bort från skärmen? Min tanke är att med detta så måste jag skapa något, ta tag i mig själv och göra något för att fylla bloggen med. Det kan vara vad som helst - måleri, stickning, bakning - you name it!
Jag heter Ida och jag är redo.
Är ni med mig?
Jakten på mitt kreativa jag börjar NU!
